Jag är på jobbet och kollar på "Mannen som talar med hundar" med min brukare. Jag kom att tänka på min sambos hund, eller ja det blev ju min hund också när vi flytta ihop. Det var en rottweiler/schäfer med lång päls, väldigt vacker och stor. Extremt stark och extremt kelig. Han försökte varje kväll smyga, ja ni hör ju, en 45 kilos hund försökte smyga upp mellan oss i sängen , och när vi kollade på honom så stannade han fort och stod blixt stilla och tittade bort...som att vi inte skulle se honom. Tillslut fick vi ner honom, men när han la huvudet på sne på sängkanten och tittade på oss med sina vackra stora bruna ögon så kunde man inte motstå honom. Han fick komma upp och kela en sväng. Riktig liten bebis var han. Vi "gjorde oss av" med honom när jag var i 7e månaden (vi hade letat ett par månader innan) för Sid gillade inte barn, och varken jag eller Robban ville utsätta vårt barn för något farligt. Vi ville inte ta risken. Så Sid fick ett hem på landet där han hörde hemma, han var uppväxt på landet där min sambo bodde innan. Vi älskar honom och kommer aldrig glömma honom, världens finaste Sid <3