Jag brukar jämt ligga steget före med allt sånt här, men ja, men unge och jobb så måste jag erkänna att livet är rätt hektiskt ibland. Så i år kom jag efter och får stressa de sista dagarna. Men på julafton och juldagen ska jag bara öppna klappar, äta mat och godis och inte stressa ett dugg! Och vara med min fina fina familj <3

Händer inte mycket i livet, förutom att min son hamnat i en väldig trotsperiod och jag vill typ försvinna till en öde ö några gånger om dagarna. Man försöker vara pedagogisk och inte hamna på hans nivå, men ja, efter timmar av tjat och gnat är jag nog inte bättre än han själv, så sitter vi där och är arga och sura på varandra tills han glömmer bort vad han inte fick göra och så blir vi glada igen. Jag är inte sån som tjatar om små saker, men när han klättrar upp på stolar och når upp till diskstället där ibland vassa saker kan ligga så blir jag ju livrädd att han ska göra sig illa och han blir helt galen och får utbrott för att han inte får hålla på med en stor kökskniv liksom, men ja då får han skrika och tjuta bäst han vill. Jag brukar aldrig låta saker ligga framme eller så men ibland händer det och då är han framme där snabbare än blixten. Funderar på att plocka bort alla hans små stolar ett tag för han verkar inte förstå att dem bara ska vara på hans rum vid sitt bord där man ska sitta och rita osv, han använder dem bara till att klättra upp på högre höjder. Hur gör man annars? Jag har sagt i ett halvårs tid att man inte klättrar på saker eller står på stolar men ja, han tycker ju det är skit kul att klättra så han skiter ju i vad jag säger. De är nog det största problemet vi har här hemma, de där förbaskade stolarna, ja och att sitta kvar vid matbordet och äta upp! Annars har han liksom kommit förbi tiden med att stoppa allt i munnen, gräva i elutag och springa ut och in i alla skåp och riva ut allt. Det är tur att varje ålder har en charm i sig också, typ att han pratar mer och mer, kramas och pussas, säger godnatt och visar sina kärleksfulla känslor också. 

Förresten, guuu vad jag längtar till jul! Vill se när Theo öppnar alla sina paket och leker med dem. Man har förändrats lite sen man själv fick barn, för några år sen längtade jag till jul för att jag skulle få paket och sånt. Nu bryr jag mig inte om det och vill bara att Theo ska få det roligt. Eller ja okej, nått paket kanske jag vill ha. 

Nu blev det ett långt inlägg ändå. Har ni några tips om trots, ni vet när man känner att man verkligen inte orkar mer (men man gör ju det ändå på något konstigt sätt). Men liksom hur ska man behålla lugnet ? 

STOL NISSEN!